När man bygger en väg börjar man förstås med en grund, och man kan behöva fylla ut ojämnheter med fyllnadsmassa. Därefter bygger man väg, oftast i tre delar. Ovanpå fyllnadsmassan läggs ett förstärkningslager som ska tåla spänningar från lagren och trafiken ovanpå och samtidigt ha dränerande egenskaper. Sedan läggs ett bärlager, som ska fördela belastning från trafiken på vägen. Allra sist läggs slitlagret, som är det vi ser när vi färdas på vägarna och det vi vanligen kallar asfalt. Slitlagrets tjocklek varierar beroende på bland annat var i landet vägen ligger och hur mycket slitage det är på vägen. 

En korrekt transport från verk till väg är viktigare än man kan tro för slutresultatet. I transporten räknas de tre momenten lastning, transport och lossning in. Här gäller det att undvika så kallade separationer av asfaltsmassan, dvs när grövre eller finare korn samlas så att hela massan blir ojämn. Asfaltsmassor kan transporteras max 10–15 mil beroende på vilken sorts asfalt det är. 

Lastbilarna kan frakta mellan 10–35 ton massa beroende på storlek på lastbil och om det finns ett extra släp. Om vägen som ska asfalteras ligger för långt från ett asfaltverk kommer de mobila verken väl till pass. När massan sen ska lossas från lastbil till själva asfaltsläggaren uppstår ett kritiskt moment. Avbrott i läggning av asfalt innebär att man måste lägga en skarv och då försvinner ännu mer tid. Därför lossas massan ”i farten” så att asfaltläggningen kan fortgå oavbrutet.